Fyra arbetsveckor har jag nu ägnat enbart åt Dagmar. Jag har gjort mitt bästa för att inte titta åt någon annan och ägna all min uppmärksamhet åt henne. Nu när jag läser igenom vad jag skrivit börjar jag inse hur mycket jobb det är med vartenda stycke, varenda mening, varenda stavelse. Och varenda betydelse och poäng. My gosh. Will this ever come to an end?
Min ton och mina ordval är många gånger mycket otypiska för historieskrivning och essäistiska texter. Kan komma att störa någon. Men jag vill gärna behålla det. Projekt Ines är mer för unga än för gamla och Ines 2012 vill gärna slippa långtråkiga traditioner i form av segt språk. Lika mycket som jag vill ha roligt på mina egna lektioner som lärare vill jag ha roligt när jag skriver och läser mina egna texter. Den hårda verkligheten är däremot att eleverna inte alltid finner mina lektioner lika roliga. Men. För det mesta. Väl.
