Bland breven fanns oroliga föräldrar som fick svar från softa soldater. Ja, lite softa faktiskt. De skrev att det fanns mat och att de hade långtråkigt ibland. Flera av dem hälsade att de kunde vara lugna hemma. Men de skrev också om fronten och om ”slaktaren” som de sköt på. En soldat var säker på sin sak. Enligt honom var kriget vunnet eftersom de vita inte kunde hantera sina vapen och dessutom ofta var fulla.

En kvinnas brev fick mamma och mig att fundera över hur det gick sedan. Hon skrev att sonen måste höra av sig snarast eftersom de alla höll på att oroa sig till tårar varje dag. I hennes brev fanns inte en punkt. Orden var radade efter varandra och brevet avslutades abrupt. Inget adjö. I de högar vi gick igenom igår dök inget svar från sonen upp. Man skulle kunna tro att det var just den kvinnan vars oro var så stor att interpunktion inte hanns med eller att det kändes oviktigt. Men många brev var skrivna just så. Innehållet prioriterades före formen. Brevskrivaren var inte sällan och ursäktade sig för sin slarviga stil. Många av dem började också med orden ”Nu fattar jag pennan och skriver ett brev till dig”.

Kärleksbrev fanns också. En person avslöjade inte vem denne var. Det skulle mottagaren få gissa själv. Det här känner jag igen från ett vykort som jag hittat på min pappas barndomsgård. Undrar om det hemlighetsmakeriet var ett taktiskt drag bland beundrare förr i tiden.