Strök precis ett textsjok som jag skrev för två år sedan, som jag verkligen ville få med i min bok men som på två år inte hittat sin plats. Jag har flyttat runt det, provat olika sätt att fläta in det i helheten. Men det går inte! Nu rök det. Det är väl helt enkelt bara så att det inte hör hemma i manuset. Kill your darlings som det heter.
Har i några dagar faktiskt unnat mig själv sovmorgnar, utan väckarklocka, och sen börjat skriva när andan faller på. Behövde de semesterkänslan för att samla lite kraft. Men idag steg jag upp strax efter sju och började skriva medan morgonsolen ännu värmde mig genom fönstret där jag sitter.
Orsaken till att jag kunnat slappna av och faktiskt sova gott länge på morgnarna var nog att jag hade en liten Inesfest förrförra helgen. Eller liten och liten. Tänkte senare att det kanske är första och sista gången jag har så mycket folk på en Inesfest. Författarträffar är ju inte sällan ganska små sammankomster. Jag lär ju inte bli som Kjell Wästö precis.
Vid gammelrian i Backers hölls i alla fall Inesfesten. Här står jag med mitt bokmanus i handen och berättar för Ines familj med fler om mina fem kvinnor som står i centrum för min bok om inbördeskriget. (Bilden togs av Bitte Westerlund)
Den här festen som först gjorde mig nervös fick faktiskt effekten att jag slappnade av och kände att jag kunde ta de lite lugnt nu ett tag.
Bloggande blir det dock inte mycket av. Följ mig på Instagram i stället. @annahelenalindholm. Där kommer det Inesuppdateringar rätt ofta.
