Om det är någon som sitter på gudinnekrafter att förutspå framtiden är det dags att avslöja detta för mig. Nu. Släng dig på mejlen med en gång! Skriv ett mejl som berättar vad jag har att förbereda mig på. För jag håller på att SPRICKA av otålighet när jag försöker FÖRSTÅ vad som ska hända nu de kommande tre veckorna.

Min bok Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 ska ut i bokhandlarna just nu, i skrivande stund. OCH VAD SKA HÄNDA SEN?! Ingen vet. INGEN VET!!

Jag pendlar mellan att vara en människa som cool som en katt häller upp ett glas vin och säger att ”nä men ska bli kul att se vad folk tycker, kanske inte händer så himla mycket heller liksom, det vet man ju inte va”” (den coola katten pratar den släpigaste av släpiga stockholmska) till att vara absolut inte alls cool utan i stället speedad och nervös. Som skriver och pratar i versaler.

Augusti 2012 kom jag till Helsingfors utan en enda rad skriven på min bok. Allt jag hade var tjänstledigt från mitt lärarjobb och lite stipendiepengar på banken samt en förlagskontakt. Det hela kändes som ett luftslott. Särskilt den dagen min kollegor gick tillbaka till jobbet efter sommarlovet och jag satt med ett word-dokument jag döpt till ”le livre”. När min så kallade bok kom på tal gjorde jag sådana där löjliga citattecken i luften för att lätta på stämningen, främst för mig själv, genom att mycket tydligt säga BOKEN och med högerhanden viftandes i luften.

Dagarna i Augustihelsingfors 2012 löpte fram och jag upptäckte staden samtidigt som jag försökte hitta ”mina kvinnor”. Jag minns att jag de första dagarna var utmattad och somnade bort mitt på dagen, vilket gav mig smått panik. ”Vad håller jag på med?! Tjänstlediga människa som ska skriva på ”BOKEN”. Jag kan ju inte ligga och sova mitt på dagen, blir ju inte till någonting av det här då.” Men jag minns också att jag vaknade pigg som sällan förr klockan fem på morgonen. Då steg jag upp, kokade kaffe till klassisk musik, slog på datorn och skissade fram mitt manus.

Kvinnorna som skulle komma att bli huvudpersoner i min bok, kvinnorna som skulle berätta om sitt liv vårvintern 1918 då inbördeskriget i Finland ägde rum, de kom till mig efterhand. Jag hade min mammas farmor Ines som sällskap sedan 2009. Och sjuksköterskan Dagmar Ruin hittade jag på en utflykt till Hangö i juli 2012. Första månaden i Helsingfors läste Dagmars böcker om inbördeskriget, om hennes arbete som sjuksköterska i kriget.

Med tålamod och uppmärksam blick hittade jag ytterligare tre kvinnor. Näst på tur var Anita Topelius, som jag hittade dagarna i Helsingfors 2012. Hon livade upp stämningen med sitt rättframma sätt och vi blev snabbt vänner. Till skillnad från Dagmar och jag som fick lov att hålla god min, åtminstone vara trevliga mot varandra, trots att vi ärligt talat hade något mellan oss som låg och skavde. Vi störde oss på varandra. Så där som man helt enkelt bara gör med vissa personer. Personkemi, ni vet. Det måste få vara så ibland.

Utifrån dessa tre kvinnor kunde jag börja skriva något som småning om kunde bli ett bokmanus att visa upp för min redaktör. Så jag skrev och skrev, hösten 2012.

Ja, uppenbarligen skrev jag. Känslan var dock att det inte hände särdeles mycket. När jag tog en paus från skrivandet, första halvan av 2013, grävde en oro i mig varje gång bokmanuset kom till mina tankar. Hade jag gjort något över huvud taget hösten som låg bakom mig?!

Trots den oron gav jag inte upp, i stället sökte jag tjänstledigt igen och denna gång ett helt läsår. Sommaren 2013 tog jag mitt pick och pack och drog till Finland för andra gången. Jag läste igenom vad jag hade pysslat med hösten 2012 och kunde konstatera att jag hade jobbat och skrivit och haft mig. Det fanns text!! Även om jag hade fått för mig att det kanske inte fanns något av värde i det där dokumentet, ”le livre”.

Orsaken till att jag hade svårt att tro jag faktiskt hade fått något gjort har att göra med att konstrasten mellan min vardag som författar-wannabe och min vardag som lärare är som två olika dimensioner. Det är totalt overkligt hur olika dessa vardagar är. Som författar-wannabe sitter jag tyst på en kammare. Som lärare är jag i ett vimmel av människor som jag ska bygga relationer till. På en dag kan jag prata med upp till hundra personer. Jag behöver se dem, bekräfta dem, ge dem min respons. Första dagarna tillbaka på lärarjobbet efter en tjänstledighet var som att sugas in i en virvelvind. Det blir så sjukt mycket gjort på bara en halv dag. Det tog mig tre dagar att vänja mig vid det igen.

Efter en termin tillbaka på gymnasiet kunde jag läsa mitt manus med helt nya ögon när den andra perioden av tjänstledighet, läsåret 2013/2014, började. Och under det året kom Josefina och Anna till mig. Två kvinnor som representerar den röda sidan av inbördeskriget. Det var med stor lättnad som jag mötte dem. DÅ kunde jag släppa tanken om att min bok skulle bli ännu en bok om den vita sidan, som nonchalerade eller skrev nedlåtande om den röda. Med fem kvinnor i centrum var det sedan att bara jobba på. Som en bondmora. Korna ska mjölkas oavsett vad. Det är bara stiga upp på morgonen och ta tag i arbetet. Inga bortförklaringar. Det är bara att harva och harva.

Och nu är alltså boken klar. Klar! Oavsett om det nu blir total tystnad eller storm, lovord eller shitstorm är boken KLAR. Allt känns utom kontroll. Jag försöker tänka ut vad som ska hända men inser att jag inte har de övernaturliga krafter som det kräver.

Under tre år har jag vant mig vid kontroll,  att kunna gå in i manuset och korrigera, styra upp, göra bättre, tänka om, tänka igen. Nu är det finito med det. Obehagligt och extremt skönt på en och samma gång.

Inom en snar framtid finns boken på Adlibris både i Sverige och Finland. Det vore ju hemskt roligt om den blir läst nu också.  Förutom det finns den inom kort i diverse bokhandlar i Finland samt på Schildts & Söderströms att beställa.