I fredags hade jag ett långt möte med en historieprofessor som har läst mitt bokmanus. Det var ett högst avgörande möte för min bok Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918. Det oundvikliga mötet med faktagranskaren som jag medvetet förträngt. Om jag hade förstått vidden av detta möte som ägde rum på Schildts & Söderströms fredagen den 29 maj 2015, med denne professor som läst mitt manus till punkt och pricka, ner på minsta lilla detaljnivå, skulle den här boken aldrig se dagens ljus. Den hade förblivit en liten idé, några rader i ett dokument.

Jag hade aldrig vågat kasta mig in i krigslitteraturen och inbördeskriget 1918 på det vis som jag gjort om jag vetat att jag skulle sitta med en historieprofessor som utropar sådant som ”SÅ HÄR KAN MAN BARA INT’ SKRIVA!!!” ”PÅ SIDAN 62 SKRIVER DU SÅ HÄR, DET GÅÅÅR INT’!!”. ”DET HÄR KAN INT’ PASSERA!!!!!”. Ord som ”dubiös” användes.

Jag blev uppläxad. Av en professor. Öga mot öga.

Tänk dig själv.

Men! Mötet ramades in i en fin liten cirkelkomposition.

Trots att jag just nu är inne i läraryrkets mest intensiva fas kastades jag ut ur min lärarroll och in i en elevroll. Min första fråga till professorn var: ”Kan du peka ut de största felen?” Ni vet känslan när man kryper ihop och blir liten och av någon dum anledning vill späka sig själv med att inte bara få höra sina egna negativa kommentarer utan dessutom BER att någon annan ska hacka på en också.

Som lärare råkar jag inte sällan ut för exakt samma fråga från elever. ”Säg bara vad som är dåligt!” Men jag vill alltid undvika att börja i den ändan och där visade sig jag och professorn tänka lika.

Inledningsvis fick jag i stället höra sådant som ”engagerad behandling av dagbokstexter och brev”, ”äkta känsla för tidsmarkörer”, ”lätt att leva sig in i”, ”ditt språk är stundvis så lysande”.

Efter dryga tre timmar och åtta sidor anteckningar hade frustrerade utrop från professorn flätats samman med positiva konstateranden.

2011 när jag påbörjade Projekt Ines på allvar formulerade jag några regler som jag bokstavstroget hållit mig till. Reglerna går ut på att arbetet med min bok ska drivas av engagemang och lust, inspiration och självkänsla. Det skulle inte bli som mina första två lärarår då jag gick på knäna, totalt nedbruten av omänskligt mycket jobb och ansvar för en ny lärare. Projekt Ines skulle vara projektet som fick ta god tid på sig. Inte som lärarjobbet där reflektion och tid är något du drömmer om, men oerhört sällan får.

Nu är det försommar 2015 och jag kan konstatera att reglerna har fungerat. De har inte varit visioner utan verklighet. Däremot blir sommarens arbete intensivt för all tid i världen finns inte längre. Men det är precis vad som behövs nu. Jag jobbar bra med kniven mot strupen, på sluttampen.

Historieprofessorn har gjort det tydligt för mig vad som ”INT KAN PASSEEERA”! Men jag vet också vad som är riktigt bra. Efter mötet åt vi lunch tillsammans. Min förlagsredaktör, professorn och jag. När vi sedan skulle skiljas åt sa jag att jag kände mig uppläxad och undrade om professorn ändå tror på den här boken.

Svaret var: ”ABSOLUT! Den här boken måste ut! Den måste få läsas!”

Och med de orden ringades kritiken in. Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 är främst skriven för alla som inte är historiker och för alla som aldrig har ork och intresse att läsa den litteratur som just dessa skrivit. Jag skriver för er som tvärtom tappat fokus på historielektionerna och som undrar varför texten blir suddig då ni öppnar en historiebok. Ändå är det maffigt att en historieprofessor så engagerat läst mitt manus och gett mig den här responsen, både den bra och den dåliga. För allt lades fram med ett enormt engagemang.

EDIT: Obs obs! Professorn är licentiat visar det sig när jag tittade upp titeln en gång till. För min egen del kan titeln vara ”historieguru” och känslan av mötet det samma oavsett. Men titlar är väl viktiga på universitetsnivå. Däremot är faktagranskningen det absolut viktigaste för Projekt Ines. Och den är gjord med enorm kunskap och noggrannhet.