Det är junitisdag i Vasa och jag har anlänt hit, till dennas västkuststad, för att skriva och fixa till det sista på boken. Igår rättade jag till de fel som faktagranskaren reagerade starkt på men som faktiskt var lätta att rätta. Jag kommer aldrig mer stava Elias Lönnrot med h på slutet, om vi säger så.
Idag har jag gått tillbaka och läst i två böcker jag använder för att kolla av att jag förstått rätt. Faktagranskaren förhöll sig kritisk till några poänger som jag gjort. Den typen av kritik tar lite mer tid att ta hand om. Men det är bara att ta tag i det och lägga pusselbitarna rätt.
Det som händer nu är alltså att jag betar av de där åtta sidorna anteckningar jag har från mötet med faktagranskaren. När jag är klar med den biten har jag på känn att jag kommer komma in i stryka text-fasen. Stryka text håller jag på med sen länge tillbaka men snart kommer de synas ännu tydligare vilken text som är överflödig.
En oro gnager förstås i bakhuvudet på mig. Ska jag hinna bli så färdig att jag faktiskt är nöjd? Den frågan gör att jag håller upp tempot och har på så vis en positiv inverkan arbetet. Men om jag ställer den frågan för ofta och låter den ta över kommer den ta energi som jag behöver till att göra det som är relevant.
I går morse satt jag på flygbussen till Arlanda och skulle några enstaka timmar senare sätta igång med sommarskrivandet på allvar. Till mig i tankarna då kommer framtida bilder i oktober 2015, bokmässan i Helsingfors, då jag ska sitta på en scen och prata inför, förhoppningsvis många intresserade läsare, men gaah alltså då drog darren i den stora nerven igång på allvar. Såg framför mig hur jag kommer sitta med händerna i ett hårt grepp om bordet jag sitter vid, i ett försök att få marken under mig att sluta gunga.
Och nu kanske någon tänker att jag som lärare ska vara van vid att stå framför folk, men mina elever är inte random människor i en folkmassa jag inte känner. Eleverna lär jag känna, har en relation till. Eleverna träffar jag varje vecka under månader som blir år och möjligheten att förtydliga mig och klargöra återkommer lektion efter lektion. Ett enstaka framträdande inför en tillfällig publik är något helt annat än att stå framför sina klasser. Det är förresten alltid nervöst att gå in i en helt ny klass och låta dem få sitt första intryck av mig som lärare.
Tanken på bokmässan i Helsingfors fick mig att inse att just den biten ska då verkligen inte alls tänka på nu.
Lite feelgoodmusik på det.
