Anita Topelius är en av huvudpersonerna i min bok om inbördeskriget i Finland 1918. I boken får vi följa henne redan från 1914 då världskriget dundrar i Ryssland och ute på europeiska kontinenten. Anita är oerhört intresserad av politik och krig men hemma i trygga Finland 1914 har hon också tid för kärlek och fest. Hennes stora kärlek heter Tönne. Han går i samma skola som Anita, i Grankulla utanför Helsingfors.
I utdraget har det hunnit bli 1916 och Anita är olyckligt kär.
DEN 3 JULI 1916 skriver Anita: »Jag skulle ha behov av att bli älskad lidelsefullt«. Hon är sjutton år nu och vill ingenting annat än älska och bli älskad.
Det börjar bli glest i Anitas dagbok vid den här tiden. Hon skriver några sista inlägg. »De påstå här hemma och i Grankulla att jag är kall«, skriver hon. »Vad i fridens namn ska jag göra? Jag tror att jag är alldeles för varm.«
Inte konstigt att hon känner sig orolig och sorgsen när hon dels är olyckligt kär och dels får respons från sin omgivning som hon inte själv förstår sig på. Dessutom har hon känslor för en Magnus Creutz som hon tre år innan tyckte såg »ytterst obehaglig ut«. Men efter att han uppvaktat henne på en dans genom att ständigt finnas vid hennes sida och dagen efter ge henne en bukett blommor förändras Anitas inställning.
»Han såg så härligt bra ut«, skriver hon. »Han har ett starkt solbränt, smalt ansikte, mörkt vågigt hår, ljusgråa ögon som såg ut att byta färg vart ögonblick, och vackra vita tänder, hans skratt är så hjärtegott, man blir riktigt varm när man ser det.« Men hon fortsätter: »Jag vill inte älska någon annan än Tönne; jag måste kämpa mot den fatala känslan som jag hyser för Magnus. Jag känner mig så skamlöst lättsinnig när jag tänker på någon annan än Tönne«.
Magnus, Sven, Rudolf och Pectus. Rakt upp och ner berättar Anita i sin dagbok om diverse olika killar. Men sist och slutligen är det ändå Tönne som står främst i raden av män.
De sista inläggen i dagboken 1916 skrivs med långa mellanrum, i juli, september, oktober. Den 3 september skriver Anita i Grankulla: »Nu börjas det igen. Tönne kom idag från Järknäs. Oh vad jag älskar honom mer än någonsin.«
Men sedan blir det tyst i dagboken. Alldeles tyst. Om det är den olyckliga kärleken som gör att Anita till slut låter pennan ligga, för att hon vill slippa ha det hon tycker är pinsamheter på pränt i en bok, och därför blir dagbokens tomma blad oskrivna ett bra tag framöver, det är oklart, men nästa gång den kommer fram sker ett tydligt temabyte. Våren 1917 fylls dagboken i stället av finländsk politik. Tönne och kärleken är inte huvudintrig längre. Hon kommer skriva hans namn i dagboken även våren 1918 men det finns inte på varenda sida längre. Då har foster- landskärleken tagit plats i Anitas hjärta.
Under Anitas tystnad ska vi blicka tillbaka på 1800-talet. Inbördeskriget vårvintern 1918 hänger ihop med mycket som hände innan och nu med facit i hand hänger det också ihop med det som hänt sedan. Det krävs kontext för att förstå.
