Sommarlov! Ja, nu är det alltså sommarlov från mitt lärarliv. Det trista är att jag varit sjuk i halsont och feber de sista tre dagarna då jag skulle fått leva loppan med mina kära kollegor. I stället har jag degat hemma i sängen i ett hav av snorpapper. Hade hellre sett att det var konfetti och att tekopporna hade varit glas med något bubbligt i.
De sista dagarna med lärarkollegorna är en ritual som gör att hjärna och kropp förstår att det är dags att gå in i semesterläge. Vi utvärderar året, pratar ihop oss om nästa år, kompetensutvecklas, städar skrivbordet jämte varandra i arbetsrummet och kan småprata om sommarlovet. Sen äter vi en god buffé, tackar dem som ska lämna oss, lyssnar på ett och annat fint tal.
Nu när allt det här uteblev och jag behöver åka in till ett tomt och ödsligt arbetsrum för att städa arbetsbordet känns livet lite deppigt. Men så försöker jag tänka att allt det här är väl uttänkt av universums krafter. Ödet, ni vet. Jag skulle inte få någon ritual eftersom det hade satt just hjärna och kropp i ett semesterläge som jag absolut inte ska komma in i. För nu ska jag fixa till mitt manuskript så att det kan tryckas och fästas mellan detta fina omslag.
I våras fick jag tampas med nervositet inför det totala färdigställandet av boken. Återvändsgränden då jag ska lämna ifrån mig texten, som varit bara min, till andra utan att jag längre kan gå in och ändra, justera, bearbeta. Hoppas och tror att fasen av nervositet är över och förbi nu. För jag känner mig väldigt fokuserad nu. Springer aldrig i hela mitt liv lopp men kan tänka mig att om jag skulle springa lopp skulle fokuset det krävde av mig likna det jag känner nu. Jag har blicken framåt och tigerbalsam i fickan (det har jag på riktigt inför sommarskrivandet nu – tigerbalsam är guld mot spända axlar).
Eller så laddar jag kanske som min katt Sillen när hon ska hoppa högt upp på ett skåp. Ögonen tittar stint på platsen dit hon ska, hon halvt sitter ner och baktassarna liksom springer på stället i ultra rapid. Sen hoppar hon. Och kommer alltid dit hon ska.
Så himla fint omslag! Kan tänka mig hur det känns att lämna ifrån texten… Men det var väl det du ville från första början? Att bli läst? Hur skrämmande den tanken än är!
Tack! Jag älskar omslaget själv väldigt mycket. Made by Emma Strömberg. Jo det ska bli sjukt kul att få bli färdig och låta boken flyga sin kos ut till läsare. Men absolut lite skrämmande ja.