Hösten då jag skulle fylla elva år flyttade jag till Finland och började årskurs 5. I två år gick jag i samma skola som mina förmödrar och förfäder hade gått i och hade faktiskt en av pappas lärare ett år också. Det var på flera sätt en stor omställning att börja i den lilla byskolan, Snappertuna skola, då jag kom från en stor skola i Västerås och nu skulle gå i en liten skola med bara 65 elever totalt. Men det gick hur bra som helst. Jag fick kompisar från dag ett och hade lika roligt på rasterna där som jag hade haft tidigare. Lärarna var väldigt bra och skolan som sådan var sist och slutligen mer lik än olik den jag var van vid från Sverige.
Den största omställningen var vad vi sjöng för sånger och att prästen kom från kyrkan en dag i veckan. Alla barnen kunde psalmen ”Måne och sol” som rinnande vatten, medan jag inte ens hade hört den. Det är så komiskt för som jag minns det sjöng vi psalmer blandat med den väldigt makabra låten ”Hang down your head, Tom Dooley”. I Sverige hade jag sjungit pedagogiska sånger om människokroppen och livsmedel. En sång löd: ”Två hundrasex ben har vi allihop/Två hundrasex ben har vi allihop/benrageliri/sjung skelettets melodi” och en annan handlade om att kolhydrater finns i potatis och protein finns i kött. Finurliga sånger som uppfyllde kursplanen antar jag. Det här är nog den kontrast som jag minns bäst då jag bytte skola från Sverige till Finland.
I morse sändes ett kristet barnprogram när jag satte på Radio Vega. Med ett halvt öra hörde jag att det var mycket Moses, Josef och ”en skulptur av pappa gud”. Bibeln och dess män med andra ord. Jag tror att YLE har någon form av krav på sig att uppfylla en viss mått kristet inslag i sina sändningar men hittade inga stadgar om detta nu när jag gjorde en sökning på nätet. Även Andrum som sänds varje vardagsmorgon på Vega tycker jag skulle få bjuda på mer pluralism och variation. Åtminstone råkar jag själv alltid lyssna på programmet när det är den kristna guden och Jesus som ligger till grund för livsåskådningen.
Om Sverige är ett sekulärt land där icke-religiositet är det allmänt förväntade är Finland på många sätt ett väldigt lutherskt kristet land. Som (religions)lärare i Sverige får jag vara på min vakt med vad jag omedvetet låter min undervisning genomsyras av medan många lärare i Finland nog får vara vaksamma på vad de låter sin undervisning genomsyras av. Särskilt viktigt är detta nu när gemensam religionsundervisning tycks införas trots att det är mot lagen i Finland.
Nu senaste läsår hade jag och mina religionskollegor David Thurfjells ”Det gudlösa folket” som gemensam läsning och bokcirkelbok. Den är perfekt just för oss, för att vi ska få syn på var vi själva står och hur det kan påverka vår undervisning utan att vi själva ser det.
