Skulle så gärna vilja skriva något klokt om flykt, krig och terror i världen men min hjärna har kört fast. Varje gång jag det senaste året försökt skriva något som går att publicera känns det ofärdigt, ogenomtänkt och kanske främst överflödigt. Jag har ofta upplevt att andra ser mig som den där jobbiga som alltid förstör stämningen med att problematisera. Kanske är det just av den orsaken, att det inte gjort världen ett dugg bättre, som jag är rätt uppgiven nu. Däremot är jag glad att andra analyserar och publicerar för det driver ju tankarna framåt
Trots min tystnad i text ser jag ändå som min uppgift att orka ta diskussionerna där och då när de uppstår, att i min vardag föra samtal. I mitt läraryrke är jag förstås skyldig att ta upp de svåra frågorna, får inte backa för dem där. Men läraruppdraget är ganska långt från fräna och stensäkra statusuppdateringar och handlar i stället om att väcka tankar och elevernas lust att sätta sig in samhällsfrågor. Jag behöver inte leverera poänger och tro att de ska lösa världens problem. Det borde jag kanske tänka lite mer på då det kommer till mitt liv utanför arbetet också, att jag inte behöver ha tänkt klart. Det kravet har jag ju inte på någon annan heller. Tvärtom tycker jag som sagt att det är fint att andra delger sina analyser eftersom det utvecklar mig.
