Stationerad i sommarbostaden här i Vasa läser jag Ellen Strömbergs inlägg om det här med livet med och utan barn, förväntningar, förhoppningar och normer. Jag instämmer verkligen i åsikten att det gärna kunde få bli mindre polariserat. Det är synd att livet med barn eller utan blir kopplat till förväntningar på ens person och ens egenskaper. Det märks till exempel på vissa att de tänker att jag som barnfri inte orkar och vill vara med i sällskap där det vimlar av barn men det vill jag visst. Det finns små människor som jag är redo att gå i döden för här på jorden. Två av dem är förstås mina syskonbarn som ju nog fått mig att inse att det är något speciellt att få egna barn. För jag känner blodsbanden till min systers barn och kan med det ana vilka krafter som drar igång om jag skaffar egna. Men jag tänker också att så länge jag är deras moster utan egna barn kommer de ha tillgång till mig på ett helt annat sätt än om jag får egna barn. Kanske har jag fel dock. Jag hoppas nästan det.
Tidigare i sommar fick jag frågan om jag har barn och snabbt sa en annan i sällskapet att herregud sånt kan man inte fråga. Men det är absolut okej att fråga så av just mig i alla fall. Däremot tycker jag det är irriterande när folk ska börja berätta om riskerna för alla möjliga diagnoser om jag skaffar barn sent eller om de ska måla fan på väggen och berätta hur otroligt svårt jag kanske kommer ha att få barn. Antagligen menar folk väl men de kunde tänka på tonen de har när de ska framföra den här informationen och kanske främst inse att jag ju själv inte lever under en sten. Dessutom är medelåldern för kvinnor att skaffa barn i Stockholm där jag bor nu är 36 år tror jag. Som Ellen skriver kunde jag diskussionerna kring graviditet och barn få en annan takt och ton.
Det är en fantastiskt erfarenhet att få barn men det är också en erfarenhet att INTE ha barn. Livet är värdefullt oavsett om jag får barn eller inte. Om det är något jag är fullständigt säker på så är det detta.
