Som verksam lärare i svenska skolan får jag i Finland inte så sällan frågan om hur det är att jobba i denna förskräckliga hemska svenska skola. ”Det måste nog vara så jobbigt för dig”, säger man till mig med ögonen uppspärrade. Och jo visst, det finns en lång lista av punkter som jag och mina kollegor gärna vill få ordning på. Gång på gång för vi fram vår kritik mot ett skolsystem som gör att vi jobbar i motvind. Många är vi som upprepande påminner om att t.ex en marknadsstyrd skola ALDRIG kan bli en likvärdig skola. Elever har blivit kunder. Det gör mig arg och orolig för samhället. Många är vi också som ber om mindre administrativt arbete, mindre dokumentation, och mer tid för det vi lärare faktiskt är till för dvs våra elever och vår undervisning.
Men varje dag går vi lärare till våra arbeten och de kollegor jag följt i många år nu är inga flumlärare och eleverna svingar sig inte i lamporna och skriker glåpord. Nej faktiskt bedriver vi en systematisk och genomtänkt undervisning med nyfikna elever som utvecklar relevanta kunskaper och förmågor. Så nej, jag har det faktiskt inte så förskräckligt jobbigt men eftersom varenda skräckartikel om den svenska skolan tycks nå mina vänner och bekanta i Svenskfinland förstår jag att ni undrar och frågar.
Ett otroligt viktigt lärandemål som vi lärare, i både Sverige och Finland, arbetar med är att utveckla elevernas kritiska tänkande och analytiska förmåga. Just de förmågorna är viktiga att vi har med oss när det kommer till skoldebatt och pedagogik. Vi måste kunna se nyanserna. Vi måste behärska att bolla med plus och minus på samma gång. Finska skolan har sina plus och sina minus, precis som den svenska skolan har det. Jag har erfarenhet av dem båda och ingen av skolorna vinner på att en onyanserad debatt.
Vi kan väl försöka läsa minst en positiv och/eller saklig artikel per skräckartikel och genom det få en mer verklighetsförankrad bild av skolorna i Finland såväl som Sverige?
