Åker tåg genom Finland idag och är lite extra glad då VR för en gång skull kostade blott och enbart 50 euro tur och retur Vasa-Raseborg. Det är mindre än vad en enkel resa brukar kosta. Det kändes så skönt att slippa den vanliga ranten om hur förbannat dyrt det är att åka tåg i det här landet.

Däremot är ju service på svenska lika frånvarande som alltid. Sitter här och tänker att visst är det pinsamt med svenskar som inte vet att deras modermål talas i grannlandet. Absolut störande faktum. (Skärpning alla svedon på den punkten, verkligen.) Men själv upplever jag det som mycket värre alla de gånger då folk i Finland tittar på mig med konstig blick då jag tilltalar dem på svenska, i ett land där svenska är ett av de två officiella språken tittar en del på en som att man sagt något på grekiska. Det hände här precis på tåget då servicepersonalen tilltalade mig och jag först provade att svara henne på svenska. Då fick jag BLICKEN.

Jag älskar att komma tillbaka till Helsingfors men varje gång får jag gå igenom den här situationen. Varje. Gång. Fattar inte hur jag kan glömma den konstiga blicken så fort. Extra förvirrande var det senast då jag på en restaurang först faktiskt fick service på svenska och av bara farten pratade svenska med en annan i personalen men då i stället fick BLICKEN.

Det är svårt att läsa vad blicken exakt utstrålar. En blandning av irritation och förvåning, tror jag. Men jag vet inte.

Sorgligt var det när mina kollegor från Stockholm besökte mig i Helsingfors 2014 och de av hotellpersonalen blev uppmanade att undvika att tala svenska när de rör sig i staden. På riktigt sa de så. Det är ett sådant misslyckande för Finland. Samtidigt får BLICKEN mig att nästan hålla med hotellfolket om att den som vill bli bra bemött ska undvika svenska. Min mormor med flera brukar argsint prata om vilka svikare finlandssvenskar är som i Helsingfors inte först testar att tala svenska i butiker och restauranger. Men till dem säger jag: bo i Helsingfors mer än tre dagar och du inser att det är som att föra ett krig, att hålla på så. Jag orkar inte.

Dessutom vill jag lära mig finska och pratar det gärna. Tyvärr har jag det problemet att den finska jag faktiskt ändå kan har en förmåga att tamigfan aldrig komma ur mig korrekt när jag väl har möjlighet att yttra mig. Sjukt irriterande. Hur väl jag än kan en viss grupp ord och förvånansvärt mycket grammatik lyckas de formuleras om till något totalt inkorrekt pinsamt när jag tar ton på finska. Behöver ta mig ur den fasen. Sen har det visat sig att jag glatt ovetande säger helt fel utan min vetskap också. Under mina månader som Helsingforsbo kom det dessvärre fram i ett rätt sent skede att jag beställer ”talon punaviina” (dvs husets röda sprit, när jag ville beställa husets röda vin…). När jag blev varse detta fel rätades ett frågetecken ut kring en helt annan underlig blick jag många gånger hade fått i det finskspråkiga Finland.

Gången då min sambo upptäckte ett a som borde vara i, i min finska, viina i stället för viini, satt vi på Juttutupa på Broholmen vid Hagnäs torg i Helsingfors. Utan tvekan hördes det på mig att jag inte är finskspråkig (hehe överflödig info) och i bordet bredvid satt en man som hörde detta. Jag kan nästan sätta pengar på att han jobbar som militär Dragsvik för så såg han ut och han pratade bred Eknäsiska. Han sa till mig på drygast möjligast vis att ”Du kan no tal svenska här”.

Kvinnagudinna vad jag blev irriterad! Vad var han för en snubbgubbe att på sitt dryga vis säga mig detta?! Jag sa till honom att nu är det så här att jag vill hemskt gärna öva min finska och knep ihop läpparna, hårt, för att inte tillägga något fult. Vi skulle ändå sitta i borden bredvid varandra och äta varsin pizza närmaste timmen framöver och helst ville jag inte anamma hans stil.

It e de lätt när de e svårt, som vi säger i Ekenäs.

Nu anländer tåget till Riihimäki vilket fick mig att tänka på min finskalärare i Ekenäs högstadium som hade för vana att kommentera fel svar på lektionerna med: ”Dig sku man kuna sälja på torget i Jyväskylä”. Antar att hon ville få sagt att jag lika bra kunde bli bortsåld på Riikimäki torg. Att sånt med skolundervisningen i mitt högstadium. Men tänk om denna lärare hade kommit på den briljanta idén att ens låta oss PRATA FINSKA på lektionerna. Men nej nej, mest knäpptysta skulle vi sitta, annars hot om kvarsittning. Otroligt nog har jag inte fått göra en enda konversationsövning i finska under alla de timmar jag suttit på finskalektioner. Så hur ska jag då få något ur mig på torget i Jyväskylä eller någon annanstans heller för den delen?

Vill ändå avsluta inlägget på den ljusa sidan. Vasa. Där fungerar tvåspråkigheten för det mesta och ingen kan bli bortsåld mot sin vilja på på torget, varken på det ena eller det andra språket.