HIttade en text jag skrev för Tidskriften Astra 2014 som jag gärna publicera igen. Lika aktuell nu som då.
TIDSKRIFTEN ASTRA nr 1/2014
Samhället finns i klassrummet
Grundskolan är obligatorisk och ungdomar tillbringar många timmar av sitt liv inom skolans väggar. Det går inte att överskatta vikten av att varje elev känner sig trygg i skolan.
Finland har presterat goda resultat i PISA-undersökningarna. Testet mäter viktiga kunskaper men precis som en lärare inte kan dela ut kursbetyg på basen av ett enstaka prov, kan vi inte heller bedöma skolan utifrån ett enda test. Skola, utbildning och kunskap är betydligt mer komplicerat och komplext. Vi gör oss själva en otjänst om vi nöjer oss med höga betyg i PISA.
I början av året vikarierade jag några veckor i en högstadieskola i Helsingforsområdet. Jag såg på flera vis en fungerande skola och många goda relationer mellan lärare och elever. Men under veckorna hann det hända mycket som förbryllar mig också. Det fick mig att fundera över hur väl skolan uppfyller sitt demokratiska uppdrag och i vilken utsträckning skolans värdegrund är förankrad i verksamheten.
Den andra dagen på mitt vikariat avbröts undervisningen och alla elever och lärare skulle gå på en ungdomsmusikal. Den handlade om en ung kvinna som blir dumpad och med krossat hjärta bestämmer sig för att, precis som sin expojkvän, söka in på Harvard för att läsa juridik. Väl på plats underskattas hon pga sitt blonda hår och intresse för mode och utseende. Hon hamnar i sk catfight med expojkvännens nya (brunhåriga) flickvän.
Blondinen: Du är kanske smart men du är ful.
Brunetten: Du är blond och dum.
Dialogen mellan dem förstärker den form av konflikter och mobbing som är vardag för många tonårstjejer. Den som kretsar kring killar och som gör tjejer till rivaler och ovänner. I slutet blir rivalerna i musikalen lyckligtvis vänner men innan dess har dialogen mellan dem hunnit befästa en jargong som skolan har som uppgift att motverka och få bukt med.
Genom pjäsen var det mycket lättklädd och utmanande dans. Det skämtades om att en mans sexualitet kan undersökas genom en rörelse de kallade för ”böj och sträck”. Den går ut på att en kvinna ställer sig framför mannen, böjer sig ner och putar ut rumpan, för att sedan sträcka upp hela kroppen och framhäva sina bröst. ”Sträck och böj”-rörelsen gjordes många gånger under denna musikal i två akter.
Pjäsen innehöll många skämt som bekräftar vår tids samhällsnormer kring kön, könsidentitet och sexualitet. I bänkraden bland högstadieelever satt jag och tänkte att det var ofattbart att vi tittade på detta inom ramen för pedagogisk verksamhet. Naivt väntade jag på en twist som skulle reda upp situationen. Ungdomarna på scenen gav sitt allt, de var glada, det syntes att de trivdes!
Under pausen hörde jag ”vittus bög” upprepas på bänkraden bakom mig utan att lärare ingrep. I stället såg jag lärare som var upptagna med att beordra elever att ta av sig mössan från huvudet medan andra stod i samtal med kollegor. Jag kände hur jag blev tung i kroppen och obekväm till mods.
När musikalen äntligen var slut fanns ett lektionspass kvar på schemat, men det hade på förhand ställts in. Musikalen diskuterades inte, analyserades inte, följdes inte upp. Ingen sådan organisation fanns på agendan. Den tunga känslan förstärktes. Jag tänkte på alla de lärare som tar skolans demokratiska uppdrag på allvar och som nu från skolledningens håll fick en signal om att det arbetet är oviktigt.
De elever jag pratade med efteråt tyckte om musikalen. I lärarrummet hörde jag en enda lärare uttala sig om den. ”Visst var det en pojke som spelade en flicka?” Ja, för det fanns ett inslag i musikalen som utmanade våra könsnormer. Men frågan blev hängande i luften. Ingen kollega hakade på, det blev inget samtal.
Under veckorna i skolan frågade jag mig var samtal kring värdegrund och normkritik fanns. Och med det kommer ytterligare funderingar. Hur ska värdegrundsarbetet i undervisningen och i mötet med eleverna förverkligas om samtalet kring dessa frågor lyser med sin frånvaro såväl i informella som i formella samtal? Hur ska lärare orka ta det på allvar om det från ledningshåll inte tas på allvar?
Hur kommer det sig att ”vittu” och ”fitta” får passera som svordomar medan det hålls hårt på regeln om att ta av sig mössan?
Under vikarieveckorna lyssnade jag nyfiket på hur diskussionerna i lärarrummet gick. Självklart kan vi prata sopsortering och städning, helgresor och sjuka barn hemma. Självklart måste vi prata om de praktiska detaljerna kring hur vi löser provvakter och få koll på att alla vet vilket klockslag en viss sak händer. Självklart ska vi prata om nya skolnamn och fackliga lärarfrågor. Men samtalen om större frågor som rör just värdegrund, elevsyn, maktrelationer och rättigheter borde vara lika självklara.
Tidningen Ny tid ägnade hela sista numret 2013 till just värden i skolan. I en artikel skriver abiturienten Emma Bergman att: ”I min skola är många lärare väldigt försiktiga med värderingar”.
Det är tråkigt att Bergman har erfarenheten att lärare är försiktiga med värderingar. För som Bergman också påpekar handlar det om att visa att det finns olika perspektiv. Det handlar inte om lärares privata åsikter.
Demokrati och alla människors lika värde – tomma ord och floskler menar vissa. Men för mig är orden fyllda med konkret fakta om människors levnadsvillkor och osynliggjorda perspektiv. I mitt arbete som lärare ingår att förmedla kunskap i mina ämnen och binda dem samman med skolans demokratiska uppdrag. En lärare kan inte stirra sig blind på faktakunskaper inom sitt ämne.
Skolans värdegrund fastställer att skolan värnar om demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och jämlikhet.
I lärarens uppdrag ingår att arbeta för ett tolerant och förstående klimat mellan människor. Värdegrunden fastställer också att skolan ska främja jämställdhet mellan könen.
Värdegrundtexten kunde vara ännu mer tydlig och omfattande, t.ex nämns inte hbtiq. Men demokrati och mänskliga rättigheter handlar om allas lika värde och detta oberoende av till exempel könsidentitet och sexuell läggning. Du är den du är och du är värdefull. Alla ska bemötas med respekt. Alla ska vara inkluderade. Alla ska känna sig trygga.
”Samhället finns i klassrummet” – det är en insikt jag fick på min lärarutbildning. I mitt klassrum finns samhällets strukturer och normer och det får jag inte glömma.
En skola ska inte vara beroende av att det råkar finnas lärare som tar värdegrundsarbetet på allvar och flätar samman kunskapsuppdraget med demokratiuppdraget. Det blir för tungrott för dem engagerar sig. Lärare ska få jobba i ett skolsystem där värdegrundsarbetet inte känns betungande, utan där det är en naturlig del av arbetet och vardagen.
Bron mellan skolans två huvuduppdrag kan vara läroplansmålen om att utveckla elevers kritiska tänkande, analysförmåga samt muntlig och skriftlig förmåga inom de olika ämnena.
Rent didaktiskt kan det handla om att varva faktabaserade presentationer med värderingsövningar (se t.ex Rfsl:s BRYT-material) för att på så vis hjälpa eleverna att analysera, se samband och tänka kritiskt.
Genom att kontinuerligt lyfta flera olika perspektiv och genom att inte återanvända den vita manliga västerländska heterosexuella berättartraditionen undviks temadagar där det som står utanför samhällets nuvarande normsystem lyfts en dag för att sedan hamna i skymundan igen.
Om värdegrundsarbetet flätas bättre samman med verksamheten i stort, förebyggs mobbing och exkludering. Det tar oss närmare målet att varenda elev känner sig trygg och inkluderad i sin skola.
Anna Lindholm, gymnasielärare
