Placera skrivandet i din vardag. Det är ett av Monika Fagerholms råd för den som vill skriva. Det rådet har jag planterat i mitt hjärta för att lyckas förankra det i mitt liv på riktigt. Idag har jag skrivit. På mitt nya bokmanus. Det känns skönt för jag har text som vill ut. Än så länge är det ytterst lite skrivet men ett bokprojekt kan inte börja på annat sätt än som ett tomt blad som sakta fylls på med ord.
När jag läste igenom det jag skrev i somras på manuset överraskade jag mig själv då jag läste 4 maaliskuu 1889 i texten. Varför har jag skrivit mars på FINSKA?! Sjukt kul och bra av mig dock. I höst läser jag en kurs i finska (igen!) på Finlandsinstitutet som är för svår för mig och jag får känna skammen i kroppen på lektionerna men jag ser faktiskt även det som en del i lärandet. Det går inte att lära sig ett språk utan att skämmas över hur fel det blir. Skratta bara. Eller nej, skratta inte. Låtsas som ingenting, ni som vet att jag säger helt fel. Låt det passera eller rätta mig snyggt. Förra lektionen gick vi igenom en massa termer för väder och vind. Jag hoppas att vi snart går igenom termer om bullar, bröd och bageri. För de orden kan jag många av eftersom jag sålt bröd på mina föräldrars bageri på finska, både över disk och per telefon. Minsann.
Det finns de som undrar varför jag vill lära mig finska. Det finns flera orsaker men den mest påtagliga är att jag tillbringar mycket tid i Finland och mer och mer finner mig själv i sammanhang då samtalet går på finska och jag vill hänga med bättre än nu och själv kunna få något sagt. Projekt Ines har försatt mig i sådana sammanhang. Snart är det bokmässa i Helsingfors och då lär mina nya ord om väder och vind komma till användning. Prata om inbördeskriget på finska kan jag idag inte ens tänka på men om jag åtminstone skulle kunna få flyt på språket så pass att jag kan prata just lite väder och vind. Efter åren med skolfinskan är det som att jag fastnat i läget att glosorna finns i korg, på vinden, och grammatiken finns i en annan korg, i källaren. De ligger för långt från varandra och hänger inte ihop. På kursen jag går nu pratar vi, vilket aldrig hände i skolan där läraren pratade svenska och vi lever satt tysta.
På kursen jag går nu tog det tre minuter på första lektionen och sen förväntades jag prata finska. Skammen tog tag i mig direkt såklart. Men ingenting annat fanns att göra än att öppna munnen och få något sagt.
Men det, om det. I nästa blogginlägg ska jag berätta om några ögonblick från helgen som gick, i Göteborg.
