Min första hela arbetsvecka är i pågående och mina axlar blöder alltid på förmiddagen då jag sitter med mitt arkiv. Ändock slår mina ögon upp av sig själva kl.6.30 och det njuter jag av, för sen i november ligger de tunga som stenblock om morgnarna. Det är svalare vid mitt arbetsbord än förra veckan och arkivarbete går förstås lättare om det inte är en tryckande värme i rummet som får banor i hjärnan att stockas igen medan tankar på jordens undergång manas fram. Överlag är jag en människa som är rädd för apokalyps och tänker för ofta på allt obehagligt som händer och kan komma att hända. Det började jag med som barn och det har aldrig gått över. I stället har jag fått lära mig att hålla katastroftankarna på lämpligt avstånd för att de inte ska förlama mig. De går i släkten på min pappas sida men de leder trots allt till många skratt och storyn.
Under PMS kan mina tankar vara så svarta att jag blir chockad. Det är kärnvapenkrig, massdöd, fascistvåld, cancer, klimatkatastrofer som blixtrar till i olika former av väldigt konkreta scenarion i mitt huvud. Då tänker jag: ”Det är kemi och PMS, lugn, lugn.” Det hjälper en smula.
På nätet sprids artiklar om att forskare varnar för att apokalypsen kan komma fortare än de trott. Vi har vetat allvaret i decennier och ändå lyckas vi inte ta kollektiva, politiska, konkreta, vetenskapliga beslut som på riktigt kan lösa problemen. Dödslängtan är stor tycks det som. Eller egentligen. Vi är ju många miljoner som vill styra om och rädda världen! Om jag för en stund trycker undan mina svarta tankar ser jag ju det. Det är fler som vill gott än ont. Kanske är det snarare naivitet och lathet som är faran? Vi fattar, vill, men orkar inte tillräckligt. Tjafsar och debatterar om skitsaker i stället för att handla. Föräldravrålet sammanfattar mina tankar och önskemål väl.
Om en månad är det val till riksdag, kommun och landsting i Sverige och jag som brukar vara pepp på val vill bara att det ska skjutas upp och aldrig bli av.
Till sist några bilder från förra arbetsveckan. Mitt arbetsbord. Reflektionen av mig själv (mot smutsig skräm) som försöker dechiffrera ett av tusen oläsliga ord. Och ett kvällsdopp på vår närmaste badbrygga.
