Välj en sida

För några dagar sedan fick jag ett besked från Svenska Kulturfonden. Ett bevis på att de tror på min idé. Just nu känns det svårt att veta var jag ska börja, eller snarare fortsätta. Var slutade jag? I juni 2009 satte jag punkt för del 1 i mitt projekt. Precis som när man lämnar ett resmål man fattat tycke för och vid avresan tänker ”hit ska jag återvända” tänkte jag att det här ska jag fortsätta på en dag då jag avslutade mitt uppsatsskrivande om Ines i Snappertuna. Hon hade blivit verklig för mig. Hon var inte längre bara en tant i grått hår som jag hört talas om av min mamma och morfar utan en ung frisk kvinna i sina bästa år. Och mitt uppe i hennes liv kom ett krig. Det gjorde henne förskräckt och alldeles i från sig. Dels för att hennes man gav sig ut i kriget, dels för att hon fann det hemskt att finländarna började kriga mot varandra när de äntligen slagit sig fria från Ryssland. ”När skall var och en trycka varandras händer till ett försoningens lov?”, frågar hon sig i ett av breven till Verner.

I väntan på lite mer mod har jag nu i hemlighet fortsatt mitt projekt.

Nyare inlägg