På en fullproppad uteservering satt jag igår i gassande vårsol och diskuterade  fenomenet bloggar och statusuppdateringar på internet. Det är ganska lätt börja irritera sig på att vad folk skriver. Det hojtas om hur stark kärleken till pojkvännen är, om hur herrans långt man sprungit, hur sjuk man är, hur mycket man jobbar, om var man ska festa. Klart att man lätt blir mätt på den informationen, särskilt då en och samma person statusuppdaterar om varenda steg denne tar, men samtidigt tycker jag att det är charmigt att många av oss ändå loggar in på facebook några gånger om dagen för att ta del av vad andra gör och känner för stunden. Vi bryr oss. Det är inte fult. Vi kom fram till att det är upp till oss huruvida vi läser eller inte. Men visst måste vi få förundras över vad folk skriver.

Ibland hör man dem som med eftertryck säger att de inte läser bloggar för att de inte gillar det. Det är förunderligt tycker jag. Hur kan man inte gilla bloggar? Det är att dra en hel texttyp över samma kant. Man har läst tre intetsägande reportage på raken och fastställer sedan principen att reportage är skit och ingenting som man kommer lägga mer tid på i sitt liv. Tänk vad man skulle gå miste om intressanta kunskaper och andras erfarenheter om man slutade läsa reportage. Det är precis det som händer om man inte läser bloggar. Äntligen är det inte bara kändisar och andra personer med auktoritet och makt som kan uttrycka åsikter och resonera om ditten och datten. Det är bra. Den som inte läser läser bloggar är en förlorare.

Tänk om Ines och de andra kvinnorna hade haft bloggar. Åh. Vad mycket mer jag skulle vetat, vad mycket lättare det hade varit att göra det jag nu ska göra. Min första stora utmaning i det här projektet är att hitta material. Dagböcker, anteckningar och brev. Behöver hitta personer som har detta liggande i sin byrålåda hemma och, precis som min morfar gjorde, undrar över vad man ska göra med det. Hjälp mig! Man skriver inte historia på egen hand. Den saken är säker.